lördag 30 juni 2012

Kastar in handduken

Det blev fyra av fem utlästa hyllvärmare för mig den här våren. Å andra sidan har jag läst bra mycket fler hyllvärmare än så utanför utmaningen, så jag känner mig ändå nöjd.

Den jag i slutändan inte läste var Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan, inte för att jag inte hann utan för att jag inte alls var på läshumör för just den boken sista veckan. Det händer mig sällan, men så som det kändes föreföll det omotiverat att tvinga mig igenom den när jag förmodligen kommer att ha mycket mer behållning vid ett annat tillfälle.


måndag 25 juni 2012

På målsnöret

Med lite omprioriteringar i läslistan (och hjälp från vädret, som effektivt hindrar utomhusakiviteter) har jag jag hunnit med att läsa ut min femte och sista hyllvärmare i denna omgång. Boken heter "Jag heter Isbjörg jag är ett lejon" och är skriven av Vigdís Grímsdottir.

 

Boken utspelar sig under 12 timmar, då Isbjörg som är anklagad för ett brott (vilket avslöjas inte i början av boken) träffar sin advokat. Advokaten är intresserad av Isbjörgs bekännelse eller redogörelse för vad som hände. Isbjörg vill hellre berätta om sitt liv.
Isbjörg har i sitt 18 åriga liv inte haft det lätt. Först pappans självmord - och hur var pappan egentligen när han levde? och sedan mammans sammanbrott med tre år på sjukhus, då Isbjörg får bo hos kusinerna. När mamman kommer hem igen får hon endast lågavlönade jobb, men är fast besluten om att Isbjörg ska studera vidare. Isbjörg vågar/vill inte motsätta sig detta och inser samtidigt att det är upp till henne själv att skaffa fram pengar.

Jag fick inget riktigt grepp om boken, eller vad jag tycker om den, så jag har svårt att avge ett omdömme. Kanske är det dags för mig att byta till lättare sommarläsning och vila hjärnan lite... :)
Så här från målstrecket hejar på er andra som fortfarande kämpar mot vår deadline - ni hinner säkert! (Det lär regna resten av helgen...)

lördag 23 juni 2012

Howards End

Howards End är min fjärde hyllvärmare för våren 2012 och en bok jag velat läsa väldigt länge. Jag har en gång sett filmen, fast det var många, många år sedan och jag mindes den inte när jag nu såg om den i samband med att jag läste boken.

Jag trodde att jag skulle tycka väldigt mycket om boken, men riktigt så blev det inte. Jag fann språket styltigt, handlingen svår att komma in i och karaktärerna inte speciellt sympatiska. Det gick så långt att jag bytte från min engelskspråkiga bok till en lånad svensk version, men bytet gjorde ingen större skillnad. Däremot tyckte jag bra om filmen, och att se den skänkte också något lite extra till boken. Kanske är det det visuella; den tiden är så vacker, och miljöerna lika så. Sevärd film om inte annat.

Nu har jag en hyllvärmare kvar som jag försökt påbörja, men inte alls känner för att läsa just nu: Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan. Jag är övertygad om att det är en bok som kommer att falla mig i smaken, men jag känner att jag helst vill läsa något lätt och snabbläst just nu, så vi får se hur långt jag hinner med den innan halvårsskiftet, som närmar sig med raska steg.

söndag 17 juni 2012

Nummer fyra

Deadline närmar sig, så jag ska försöka läsa på och i helen blev jag i alla fall klar med nr 4: Ormöga av Joyce Carol Oats - men utgiven under pseudonymen Rosamond Smith. Dock inte mitt ex, där står båda namnen på framsidan.
Ormöga handlar om familjen O'Meara, vars välordnade liv förändras då Michael O'Meara, advokat, engagerar sig i den dödsdömde Lee Roy Sears. Sears får först slippa avrättning och blir så småningom frisläppt - och kommer för att börja sitt liv nära familjen O'Meara, som ju hjälpt honom så. Men Sears har inte så lätt att anpassa sig till livet utanför fängelset, och Michael börjar snart ångra att han engagerat sig. Det blir bara värre och värre. Samtidigt kan Michaels mamma inte hålla hemligheten från Michaels barndom kvar, utan måste lätta sitt hjärta.
För mig känns boken ganska ofärdig, det är för mycket "uppbyggnad" och inte så mycket lösning. Men det är kanske medvetet, för det ger mig ett obehagligt intryck av att inte riktigt veta, och med tanke på bokens berättelse är det kanske precis det som författaren avsåg. Med mammans berättelse får historien en annan vinkel och blir samtidigt obegriplig.

tisdag 5 juni 2012

Hyllis nr 3 - Darling River

Jag har tyckt väldigt bra om Sara Stridsbergs tidiga böcker, och skulle lätt kunna rabbla upp henne på något slags lista över mina favoritförfattare. Det är märkligt då hur hennes senaste kunnat bli en hyllvärmare hos mig, men så är det. Kanske för att jag lyckades stå emot den när den först kom – jag är ju en pocketmänniska och hade samtidigt köpstopp p g a hyllvärmaravbetning och en vilja av stål – och att den därför hamnade i bakhuvudet på något konstigt sätt. Jag visste i varje fall alltid att jag skulle köpa boken. Hade jag inte köpt den på författarnamnet hade jag nog köpt den på omslaget för det här är otroligt snyggt, tycker jag.

Hon är inte känd för lättsamma och fluffiga böcker, Stridsberg, det kan man inte påstå, och sådan är Darling River inte heller. Den är allt annat än. Den är tung både att läsa och skriva om (men inte svår- eller segläst, tvärtom ganska snabb) och jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag kan inte ens återge handlingen av oro för att missa något. Det är mångtydigt, tankekrävande och berörande, och som tidigare av Stridsbergs böcker väldigt bra. I synnerhet för en som för snart 10 år sedan skrev en magisteruppsats i Lolita. Eller om Lolita. Också den en tilllika delar hemsk och fascinerande bok. Ingen av dem kommer att läsas om någon gång inom det närmaste. De sitter väl etsade i minnet ändå.

Darling River är en bok att diskutera med andra under en intensiv timme med bokklubben, på läskursen eller helst med författaren själv, för den har så många lager, tolkningar och riktningar. Absolut läsvärt för en älskare av Stridsberg.

(Detta inlägg finns även publicerat på min egna blogg.)

fredag 1 juni 2012

Jamen hallå där!


Nu var det verkligen allt för längesedan jag hyllvärmade. Vårens läsande av hyllvärmare har varit som att simma i sirap, det enda jag har gjort är att stå framför bokhyllan, välja ut lämpliga kandidater, lägga dem på nattduksbordet och sedan låta dem ligga där ... Det duger inte!
Nu har jag lyckats ta tag i det igen och läst en gammal klassiker, Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Den utspelar sig på 20-talet på den amerikanska östkusten. Den unge Nick Carraway hyr ett hus och råkar bli granne med den stenrike och mystiske Jay Gatsby som håller storartade partyn i sin trädgård hela sommaren. Jay kan inte glömma sin stora kärlek Daisy som också råkar vara Nicks vän men som numera är gift med Tom Buchanan. Drama ensues. ;-)
Jag läste den här boken på gymnasiet och tyckte mycket om den för 20-talsglamouren, stilen, karaktärerna. Men det var 25 år sedan så det var definitivt dags för en omläsning. Och jag tyckte lika mycket om den nu. Berättelsen är enkel, sorglig, men ändå raffinerad. Och fantastiskt väl berättad!