fredag 20 februari 2009

Den vita borgen

Jag håller egentligen på med Kvinnorummet som min 3e hyllvärmare, men eftersom den är häftig (på flera sätt) och jag inte vill rusa igenom den tog jag en paus och läste den till omfånget minste av mina kvarvarande hyllisar: Orhan Pamuks Den vita borgen.

Den här boken kom till mig utav sig själv lite. Slumpen erbjöd den, och då jag faktiskt ännu inte läst något av 2006 års Nobelpristagare tänkte jag varför inte?

Det är en tunn bok på 160+ sidor om en italiensk man som tas tillfånga på en sjöfärd, och förs som slav till Istanbul. Han hamnar hos astrologen och vetenskapsmannen Hodja (Hodja generellt tror jag är lite som Bellman, eller persernas Nasreddin), som han bor och arbetar med under många år. De två är lika varandra till förväxling, så pass att de är svåra att hålla isär och t o m byter plats och personlighet.
De arbetar på uppfinningar och astrologiska förutspåelser för sultanen, och konstruerar en gigantisk krigsmaskin som är med vid försöket att inta den vita borgen i bokens titel.

Det är inte så mycket händelseförloppet som är intressant i Den vita borgen, som tråden kring de två huvudkaraktärernas likhet, tycker jag. Jag behöver fundera mer på det här, känner jag; varför är de så lika (vad vill författaren), vem är det som är jag-personen; är det ens viktigt att fastställa? Det är mycket "vi" och "dem" här. Och titeln; den vita borgen tar trots allt väldigt lite plats i bokens handling, men har fått ge namn åt boken. Jag har lite funderingar kring det här, men behåller dem för mig själv så att du också får fundera när du läser den.

Jag vet inte om det här är det bästa av Pamuk, men den är kort och snabbläst och fick åtminstone mig att fundera lite mer än vad jag tenderar att göra på efter flertalet böcker jag läser. Jag har dock hört delade meningar om den här boken. Nån annan som läst den här eller annat av Pamuk? Vad tyckte ni (vad läste ni)?