onsdag 15 augusti 2012

Aliide, Aliide - Mare Kandre

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land.

Jo tack! Men det är inte ett sådär somrigt motsolslyckligt land som beskrivs i Olle Adolphsons Absolute Idyll-visa. Inte för de av oss som har förbannats med Aliides blick i alla fall.

Mare Kandres mest kända roman handlar framför allt Aliides uppfattning av världen omkring henne, om hennes tankar och känslor. I början tror jag att berättelsen utspelar sig en postapokalyptisk värld där allt är fult och förstört och där invånarna är förvridna och fasansfulla. Efter ett tag inser jag att det snarare är en extremt vardaglig skildring av en barndom. Tyvärr också realistisk. Vardaglig och fasansfull.

Det är en nedskräpad värld. En värld där kvinnor utnyttjas av män i prostitution. En värld där smutsen väller upp inifrån och ut ur hennes kropp. Där varje morgon man vaknar levande är en förbannad gåva eftersom man vet att man kommer såras av de i sin omgivning (ni som läst den: pappans kärleksförklaring!!) och såra andra.

"All kärlek, hur stark den än var och vem den är kom ifrån, var bortkastad på henne, hade inte någon verkan på henne alls, kunde i förvandla eller förändra hennes sanna natur, det faktum att hon var fördärvad. Såg de inte det, såg han inte hurdan hon egentligen var, ett äckel, förstörd, och varför envisades de, föräldrarna, med att ändå älska henne?"

Aliide tyngs otroligt av världen omkring sig och önskar att hon kunde vara en oproblematisk och ren "riktig flicka" utan alla de tankar hon har. Den otroligt mättade stilen boken är skriven på gör den extremt tungläst. Miljöbeskrivningarna är nästan plågsamma och 1 sida Kandre motsvarar ungefär 50 sidor genomsnittlig topplisteprosa i densitet. Jag är glad över att ha läst den men skulle inte rekommendera den. Man bör veta vad man ger sig in i åtminstone.

Den otroligt tunga stilen är dock otroligt effektiv, man blir Aliide.

Är du up for a challenge så kommer du dock att belönas med ett och annat guldkorn, oftast är detta när den hyperaktiva blicken riktas inåt mot Aliides egna känslor istället för enbart omgivningen, dessa stycken är tack och lov en oas i läsupplevelsen, även om dessa kanske är de allra mörkaste partierna.