tisdag 25 september 2012

Hyllvärmare 5 - Selambs



Nu har jag läst min femte hyllvärmare och det var en ...problematisk upplevelse. Jag valde Selambs av Sigfrid Siwertz, av någon dunkel anledning har jag två stycken stående i bokhyllan. Siwertz (1882-1970) har en imponerande bibliografi men är kanske mest känd för Märarpirater. Han var ledamot i Svenska Akademien 1932-1970, på stol 4. 1920 utkom romanen Selambs som handlar om fem egoistiska syskon: Peter, Laura, Stellan, Hedvig och Tord som växer upp på familjens slott Selambshof vid förra sekelskiftet. Det är verkligen ingen vacker saga han målar upp, Siwertz. Det är äktenskap som ingås och sedan kraschar på grund av girighet, talanger som aldrig tas i bruk, kärlek som aldrig tillåts blomma. Boken lär visst ha baserats på delvis sanna grunder, Siwertz skrev den för att hämnas på en vän han blivit ovän med och det känns. Det är en bitter och ensidig bok, inte en enda av karaktärerna har några trevliga drag och boken lider också av sin allvetande berättare, dvs en klåfingrig författare som inte räds att värdera och kommentera. Som mycket annan äldre litteratur lider den också av dåtidens fördomar, här återfinns t ex ett riktigt nidporträtt av den judiske häradshövdingen Levy samt annan generell anti-semitism:


Tidens tveksamma kvinnosyn kikar också fram här och var:


På det stora hela kan man säga att boken är välskriven men att den helt enkelt inte tål tidens tand.

söndag 16 september 2012

Ny omgång! och 1:an läst

Lite senare än er andra har jag nu valt ut fem böcker till en ny omgång. Hyllvärmarna är:

* Fallhöjd av Nick Hornby
* Skynda, kom och se av Lotta Lundberg
* Änglarnas syster av Anna Jörgensdotter
* Hundpojken av Eva Hornung
* Smultronbett av Barbara Voors

De är alla böcker jag fått, och som jag inte vet något direkt om. Jag började läsa en av dem direkt när jag valt igår, och den visade sig vara så fängslandde att jag redan läst ut den!

I Fallhöjd (av Nick Hornby) träffas fyra väldigt olika personer på taket till Hopparnas hus. Det är nyårsafton och de har alla på sitt håll bestämt sig för att ta sitt liv. Men att ta sitt liv med publik är lite mer konstigt än de räknat med och de börjar prata med varandra. Martin, en utskämd TV-stjärna på väg mot medelåldern, och Maureen, en ensam 50-åring med hemmaboende handikappad son, kommer snabbt fram till att Jess, fortfarande i tonåren, inte vill/har anledning till självmord - trots att hon måste hindras genom att de sätter sig på henne (i fysisk mening). De bestämmer sig för att leta upp Chas, som dumpat henne, och få honom att förklara sig - det är det som är Jess anledning till depresion. JJ, som tycker att hans anledningar att må dåligt är för vaga - så han säger att han har en dödlig sjukdom, hänger på. De har ju ändå ätit upp de pizzor han var på väg att leverera.

Medan nyårsnatten övergår i morgon bildar de fyra ett gäng som känner någon form av ansvar för varandra, fast de till stora delar går varandra på nerverna. De bestämmer sig för att träffas igen, för på något sätt känner de att de inte utan vidare kan gå vidare med självmordsplanerna - i alla fall inte direkt. De lovar varandra en frist till Alla hjärtans dag.

Boken är både rolig och insiktsfull. Hornby tecknar levande och vitt skilda karaktärer som ändå visar sig kunna förstå varandra. De gör små försök att hjälpa varandra, men inser att de inte kan förändra den underliggande orsaken till varandras "olycka". Men trots allt är det något som ändå ändras i deras liv. Frågan är om förändringen är tillräckligt stor när Alla hjärtans dag inträffar.

tisdag 11 september 2012

4:an! Kom ihåg att du ska dö!




Nu har jag läst ännu en hyllvärmare, min fjärde för säsongen. Det blev en Muriel Spark-bok: Memento Mori som kom ut första gången 1959 och som handlar om döden. En samling vänner och bekanta i åldrarna 70 och uppåt börjar få underliga telefonsamtal, alla med samma budskap: "Remember you must die".  Reaktionerna varierar, en del tror att det är ett dåligt skämt, andra att någon i deras närhet försöker skrämma dem (och här kommer en hel del gamla oförätter fram) medan vissa helt enkelt tror att det är döden själv. Polisen får heller ingen rätsida på det eftersom alla beskriver rösten på olika sätt, en tycker att det är en pojke, nån annan att den har en utländsk brytning, en tredje att det är en formell och strikt medelålders man.

Charmian Colston, den 85-åriga författarinnan som börjar bli dement precis när hennes författarskap börjar få ett andra uppsving tar det hela med ro. Hennes mans bossiga syster däremot, Dame Lettie, tror att hela hennes bekantskapskrets intrigirerar emot henne och Charmains otrevliga hembiträde Mrs Pettigrew som har börjat pressa Charmains man på pengar förnekar det telefonsamtal hon själv fått (precis som hon förnekar sitt ansiktslyft) och påstår att de andra gamlingarna bara hittar på för att de vill ha uppmärksamhet. De här reaktionerna är indikationer på vilka sorts människor det här är och hur deras inställning till livet ser ut, vilket är vad boken handlar om.

Boken handlar också om åldrande naturligtvis, men det är trots allt inte en förutsägbar tragisk bild Spark målar upp. Hon är som vanligt smart och rolig och Memento Mori är oerhört trevlig läsning.