onsdag 15 augusti 2012

Aliide, Aliide - Mare Kandre

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land.

Jo tack! Men det är inte ett sådär somrigt motsolslyckligt land som beskrivs i Olle Adolphsons Absolute Idyll-visa. Inte för de av oss som har förbannats med Aliides blick i alla fall.

Mare Kandres mest kända roman handlar framför allt Aliides uppfattning av världen omkring henne, om hennes tankar och känslor. I början tror jag att berättelsen utspelar sig en postapokalyptisk värld där allt är fult och förstört och där invånarna är förvridna och fasansfulla. Efter ett tag inser jag att det snarare är en extremt vardaglig skildring av en barndom. Tyvärr också realistisk. Vardaglig och fasansfull.

Det är en nedskräpad värld. En värld där kvinnor utnyttjas av män i prostitution. En värld där smutsen väller upp inifrån och ut ur hennes kropp. Där varje morgon man vaknar levande är en förbannad gåva eftersom man vet att man kommer såras av de i sin omgivning (ni som läst den: pappans kärleksförklaring!!) och såra andra.

"All kärlek, hur stark den än var och vem den är kom ifrån, var bortkastad på henne, hade inte någon verkan på henne alls, kunde i förvandla eller förändra hennes sanna natur, det faktum att hon var fördärvad. Såg de inte det, såg han inte hurdan hon egentligen var, ett äckel, förstörd, och varför envisades de, föräldrarna, med att ändå älska henne?"

Aliide tyngs otroligt av världen omkring sig och önskar att hon kunde vara en oproblematisk och ren "riktig flicka" utan alla de tankar hon har. Den otroligt mättade stilen boken är skriven på gör den extremt tungläst. Miljöbeskrivningarna är nästan plågsamma och 1 sida Kandre motsvarar ungefär 50 sidor genomsnittlig topplisteprosa i densitet. Jag är glad över att ha läst den men skulle inte rekommendera den. Man bör veta vad man ger sig in i åtminstone.

Den otroligt tunga stilen är dock otroligt effektiv, man blir Aliide.

Är du up for a challenge så kommer du dock att belönas med ett och annat guldkorn, oftast är detta när den hyperaktiva blicken riktas inåt mot Aliides egna känslor istället för enbart omgivningen, dessa stycken är tack och lov en oas i läsupplevelsen, även om dessa kanske är de allra mörkaste partierna.

5 kommentarer:

  1. Intressant. Jag blir inte jättesugen på att läsa den (mest för att den verkar tung) men det låter som att du ändå fick något ut av den. Skönt att ha den ur vägen nu kanske? ;)

    SvaraRadera
  2. Jo den är tungläst tyckte jag. Men ingen jag ångrar att jag läste. Vissa meningar, eller stämningar, var superbra. Men de kom tyvärr inte nog tätt för att det skulle vara en bok jag skulle tvinga på alla i min omgivning.För att jag ska göra det måste det vara en bok jag längtar till när jag är ifrån den om man säger så :) Vilken var den senaste du läste som var sån?

    Väldigt skönt att ha den ur vägen!

    SvaraRadera
  3. Den bok jag mest idogt rekommenderat till folk i år är Rasmus Fleischers bok/böcker Boken och Biblioteket. Inte skönlitteratur men mycket intressant för alla bok- och litteraturintresserade!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, såg ditt svar först nu! Jag gillar också Fleischers böcker! Vad roligt att du nämnde den.

      Jag tycker den är oväntat "objektiv". Man märker ju tydligt vad han tycker men jag tycker han ganska grundläggande går igenom olika synsätt. Jag önskar han gjort en supertjock bok som tog upp ännu fler saker om böcker.

      Skrev om dem här: http://www.marcusbiblioteket.com/?p=3681

      Vet du någon annan "bok om böcker" du tycker jag borde läsa?

      Radera
  4. Inte som jag kan komma på just nu, tyvärr. Jag får fundera för det finns ju gott om, om än inte alla på samma intressenivå som Fleischer.

    SvaraRadera