Jag har tyckt väldigt bra om Sara Stridsbergs tidiga böcker, och
skulle lätt kunna rabbla upp henne på något slags lista över mina
favoritförfattare. Det är märkligt då hur hennes senaste kunnat bli en
hyllvärmare hos mig, men så är det. Kanske för att jag lyckades stå emot
den när den först kom – jag är ju en pocketmänniska och hade samtidigt
köpstopp p g a hyllvärmaravbetning och en vilja av stål – och att den
därför hamnade i bakhuvudet på något konstigt sätt. Jag visste i varje
fall alltid att jag skulle köpa boken. Hade jag inte köpt den på
författarnamnet hade jag nog köpt den på omslaget för det här är
otroligt snyggt, tycker jag.
Hon är inte känd för lättsamma och fluffiga böcker, Stridsberg, det kan man inte påstå, och sådan är Darling River
inte heller. Den är allt annat än. Den är tung både att läsa och skriva
om (men inte svår- eller segläst, tvärtom ganska snabb) och jag vet
faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag kan inte ens återge handlingen av
oro för att missa något. Det är mångtydigt, tankekrävande och berörande,
och som tidigare av Stridsbergs böcker väldigt bra. I synnerhet för en
som för snart 10 år sedan skrev en magisteruppsats i Lolita. Eller om Lolita.
Också den en tilllika delar hemsk och fascinerande bok. Ingen av dem
kommer att läsas om någon gång inom det närmaste. De sitter väl etsade i
minnet ändå.
Darling River är en bok att diskutera med andra under en
intensiv timme med bokklubben, på läskursen eller helst med författaren
själv, för den har så många lager, tolkningar och riktningar. Absolut
läsvärt för en älskare av Stridsberg.
(Detta inlägg finns även publicerat på min egna blogg.)
Jag måste erkänna att Stridsberg inte är min favorit. Tvingade mig igenom Drömfakulteten. Kanske ska jag ge henne en chans till?
SvaraRadera