onsdag 26 december 2012

Själens blåmärken - Françoise Sagan. Hyllvärmare 2/4


"Det är inte litteratur, inte någon verklig bekännelse, det är någon som skriver maskin därför att hon är rädd för sig själv och för skrivmaskinen och för mornarna och kvällarna o.s.v. Och för andra människor. Det är allt."

Det är med viss tvekan jag placerar den här boken i genren "böcker om böcker". Själens blåmärken handlar om ett svenskt syskonpar som lever ett kringflackande liv i Paris samhälle. Tänk tidiga Per Hagman-romaner, typ Pool. De har blåmärkta själar men de gör allt för att leva sorglösa ytliga liv på nattklubbar, caféer, i lägenheter som andra bekostar åt dem och så vidare.

Det är klassiskt Sagan, det säger hon till och med själv i de självbiografiska delar som avlöser romanens kapitel då och då. Där pratar hon om sitt liv, om  debutromanen (som hon kallar uppsats) och om livet som författare, om skrivande, om sina litterära idoler (spoiler alert: Proust), om sin ångest, om sitt drickande, om politiska övertygelser. Hela tiden med en lättsam ton innan hon återvänder för att "umgås" med sina karaktärer, som hon också diskuterar i de självbiografiska delarna.

Det här är verkligen inte en bok för den som inte redan gillar Sagan. Men gillar man henne tycker jag att man ska läsa den. Inte så mycket för romanen i boken utan för den karaktär hon gör sig själv till i de övriga kapitlen.

På samma sätt hon själv beskriver att hon umgås med sina romankaraktärer känns det som "karaktären" Sagan är nödvändig för att man ska uppskatta den här boken. Hon var tidig (den här gavs ut 1972 på fr. 1973 på sv.) med att vara personlig, privat, politisk och om att prata om ämnen som ingen, framför allt inte en ung kvinna, skulle prata om; sex, sexuell läggning, pengar, bortslösandet av pengar, sprit och självmord. Att hon kan prata om allt detta på ett väldigt öppet och fördomsfritt sätt och sedan kvickt byta spår till att skriva uppskattande om borgerliga traditioner och lyx och flärd och sportbilar, tror jag gjort att hon glömts bort lite som den politiska författare hon var genom hela sin karriär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar