Hyllis nr 3 - Darling River

Jag har tyckt väldigt bra om Sara Stridsbergs tidiga böcker, och skulle lätt kunna rabbla upp henne på något slags lista över mina favoritförfattare. Det är märkligt då hur hennes senaste kunnat bli en hyllvärmare hos mig, men så är det. Kanske för att jag lyckades stå emot den när den först kom – jag är ju en pocketmänniska och hade samtidigt köpstopp p g a hyllvärmaravbetning och en vilja av stål – och att den därför hamnade i bakhuvudet på något konstigt sätt. Jag visste i varje fall alltid att jag skulle köpa boken. Hade jag inte köpt den på författarnamnet hade jag nog köpt den på omslaget för det här är otroligt snyggt, tycker jag.

Hon är inte känd för lättsamma och fluffiga böcker, Stridsberg, det kan man inte påstå, och sådan är Darling River inte heller. Den är allt annat än. Den är tung både att läsa och skriva om (men inte svår- eller segläst, tvärtom ganska snabb) och jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag kan inte ens återge handlingen av oro för att missa något. Det är mångtydigt, tankekrävande och berörande, och som tidigare av Stridsbergs böcker väldigt bra. I synnerhet för en som för snart 10 år sedan skrev en magisteruppsats i Lolita. Eller om Lolita. Också den en tilllika delar hemsk och fascinerande bok. Ingen av dem kommer att läsas om någon gång inom det närmaste. De sitter väl etsade i minnet ändå.

Darling River är en bok att diskutera med andra under en intensiv timme med bokklubben, på läskursen eller helst med författaren själv, för den har så många lager, tolkningar och riktningar. Absolut läsvärt för en älskare av Stridsberg.

(Detta inlägg finns även publicerat på min egna blogg.)

Jamen hallå där!

Nu var det verkligen allt för längesedan jag hyllvärmade. Vårens läsande av hyllvärmare har varit som att simma i sirap, det enda jag har gjort är att stå framför bokhyllan, välja ut lämpliga kandidater, lägga dem på nattduksbordet och sedan låta dem ligga där ... Det duger inte!
Nu har jag lyckats ta tag i det igen och läst en gammal klassiker, Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Den utspelar sig på 20-talet på den amerikanska östkusten. Den unge Nick Carraway hyr ett hus och råkar bli granne med den stenrike och mystiske Jay Gatsby som håller storartade partyn i sin trädgård hela sommaren. Jay kan inte glömma sin stora kärlek Daisy som också råkar vara Nicks vän men som numera är gift med Tom Buchanan. Drama ensues. ;-)
Jag läste den här boken på gymnasiet och tyckte mycket om den för 20-talsglamouren, stilen, karaktärerna. Men det var 25 år sedan så det var definitivt dags för en omläsning. Och jag tyckte lika mycket om den nu. Berättelsen är enkel, sorglig, men ändå raffinerad. Och fantastiskt väl berättad!

Andra hyllvärmaren - och bara halvläst

Det har gått otroligt segt med mina hyllvärmare den här omgången. Jag har haft vansinnigt mycket att göra och av den anledningen läst mindre än jag brukar ö h t. Men nu ska jag snart vara lite ledig och hoppas förstås på bättre läslycka.

Min andra påbörjade hyllvärmare bland dem jag har med i hyllvärmarutmaningen tänker jag dessutom överge outläst. Detta märkligt nog också fast jag gillar och har haft mycket nöje av den. Nicey & Wifey's Nice Cup of Tea and a Sit Down är en bok om engelska fikatraditioner kan man förenklat säga: om te, om biscuits - hur man nu vill översätta detta mellanting mellan kex och kakor, om kak/kexburkar och en massa annat relaterat till detta. Det är emellanåt underbart humoristiskt skrivet och jag kan absolut rekommendera den till den som är intresserad av dylikt.

Anledningen till att jag nu överger den är att den avhandlar vissa kakor/kex och märken på lite mer detaljnivå än jag känner att jag har utbyte av. Jag har läst om en del av sorterna och övriga delar av boken, men kände att när det handlade om sorter och märken som jag aldrig smakat så hade jag fått ut vad jag ville av boken. Det är nu ingen bok som behöver, eller kanske ens ska, sträckläsas, så det är inte omöjligt att jag plockar upp den igen någon gång i framtiden. Den skulle f ö funka utmärkt som guide till aningens nördig biscuit spotting på Englandsresa.

Till boken, eller förmodligen t o m före boken, finns en sajt, där man också kan läsa mer om författarna Nicey & Wifey (som egentligen heter något helt annat). Den som är bickieentusiast kan också vilja lyssna BBC Foods Podcast på ämnet (Biscuits - A Serious Business, 120402), i vilken Nicey - eller Stuart Payne  f ö också deltar.

Boken är inköpt på resa i England.

Detta inlägg publiceras i vissa delar även på min egen bokblogg.

Lycklig resa

Min tredje hyllvärmare är läst! Lycklig resa av Frans G. Bengtsson är inte alls en roman i samma stil som Röde Orm, vilket var det jag hoppades på av titeln - och då det i detta fall inte finns baksidetext eller pärmomslag med information blir det titeln som ger ledtrådar. Lycklig resa är inte en roman överhuvud taget, utan en samling minnen och kåserier. Den börjar i biografisk stil med Frans G Bengtssons barndom och uppväxt vid foten av Hallandsåsen och fortsätter sedan med vad jag misstänker är hopsamlade kåserier. Jag gillade första delen bäst! Troligen för att jag inte är så förtjust i noveller, utan föredrar längre berättelser. Men boken är trevlig och lätt humoristisk. Sista berättelsen handlar om hur Röde Orm blev till.

Äntligen igång

Äntligen har jag läst ut min första hyllvärmare för säsongen. Den tog sin tid... Jag var helt övertygad om att jag skulle älska Johan Hakelius Döda vita män. Alla hyllningar jag läst, anglofilin – anglomanin – och alla spännande livsöden som porträtteras och vävs samman likt ett stort engelskt tweedstycke. Istället har den tagit knasigt lång tid att läsa, och hamnade i läget där den kom att konsumeras mellan och vid sidan av annan mer spännande läsning. Intresset varierade med kapitlen, som var av väl skiftande karaktär. En del var lysande och personerna så fascinerande att man fick den där känslan av oumbärlighet; tänk om man missat det här. Andra var rent ut sagt sega och jag ska erkänna att jag skimmade en del. Ytterligare andra – ett fåtal förvisso – var intressanta men spretiga, med en röd tråd så vag att den främst verkade vara personen det handlade om.

Jag vet inte varför Hakelius geni undslapp mig på detta oväntade sätt, om det beror på att jag varit för upptagen med annat och inte kunde ägna boken den uppmärksamhet den förtjänar, eller om det helt enkelt blev för mycket dammiga gamla gubbar för mig – engelska eller inte.

(Ovanstående recension finns i dublett på min egen bokblogg)

En till - om den räknas...

Jag sprang på en av mina hyllvärmare på biblioteket i form av en ljudbok, och eftersom jag hade en åtta timmars biltur samma vecka tog jag ett raskt beslut och lånade den. Så jag vet inte om den riktigt räknas som en läst hyllvärmare, jag har ju inte ens öppnat själva boken - men eftersom jag lyssnat på innehållet anser jag den vara klar!

Boken i fråga är Torgny Lindgrens Minnen. Torgny berättar i en lättsam, kåserande stil om några minnen ur sitt liv. Han filosoferar även lite om vad som är minnen. Det var en trevlig följeslagare på min bilresa, men redan nu, ett par dagar senare, har jag svårt att erinra mig något specifikt om innehållet. Jag gillar nog bättre hans mer skönlitterära verk.

En fransk roman

För en gångs skull är jag lite tidigt ute och har redan klarat av en hyllvärmare. Utrop är en tragisk, fransk roman som jag haft i hyllan sedan den kom ut 2008. Inte utan att jag skäms lite.

Bokens huvudperson är en kvinna vars namn man inte få veta. Hon är kär i en man som redan är upptagen och som inte verkar jätteintresserad av att lämna sin flickvän. Hon väntar ofta på att han ska ringa och ibland ses de på café och ibland är hon medbjuden när mannen och flickvännen träffar sina vänner. Däremellen arbetar hon på Gare du Nord och umgås med skumma män hon slumpmässigt möter på stan.

Boken lämnar mig ganska oberörd, och jag blev inte ens sugen på att resa till Paris. Låter inte som ett bra betyg, eller hur?