Äntligen har jag läst ut min första hyllvärmare för säsongen. Den tog sin tid... Jag var helt övertygad om att jag skulle älska Johan Hakelius Döda vita män.
Alla hyllningar jag läst, anglofilin – anglomanin – och alla spännande
livsöden som porträtteras och vävs samman likt ett stort engelskt
tweedstycke. Istället har den tagit knasigt lång tid att läsa, och
hamnade i läget där den kom att konsumeras mellan och vid sidan av annan
mer spännande läsning. Intresset varierade med kapitlen, som var av väl
skiftande karaktär. En del var lysande och personerna så fascinerande
att man fick den där känslan av oumbärlighet; tänk om man missat det
här. Andra var rent ut sagt sega och jag ska erkänna att jag skimmade en
del. Ytterligare andra – ett fåtal förvisso – var intressanta men
spretiga, med en röd tråd så vag att den främst verkade vara personen
det handlade om.
Jag vet inte varför Hakelius geni undslapp mig på detta oväntade
sätt, om det beror på att jag varit för upptagen med annat och inte
kunde ägna boken den uppmärksamhet den förtjänar, eller om det helt
enkelt blev för mycket dammiga gamla gubbar för mig – engelska eller
inte.
(Ovanstående recension finns i dublett på min egen bokblogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar