I helgen läste jag ut min tredje hyllvärmare Strändernas musik av Pat Conroy, som jag började på för ca tre veckor sen. Även om den är på drygt 600 sidor är tre veckor ganska lång tid på en och samma bok för min del. Men jag har inte riktigt känt ett sug för att fortsätta läsa, trots att jag blir lite "fast" var gång jag väl startar.Boken handlar om en amerikan, Jack McCall, som mer eller mindre flyr till Rom då hans fru begår självmord. Han gör sitt bästa för att bryta kontakten med vänner och familj i södern, så att hans dotter ska få en bättre uppväxt än han själv. Men så får han bud om att hans mamma är allvarligt sjuk, och att det är på riktigt denna gång. Vånda och tillbakablickar.
För mig är det för mycket sentimentalitet och för lite "action". Jag får heller ingen bild av varför hans mamma gjorde hans barndom så hemsk. De avsnitt som kunde varit riktigt intressanta, tex univeritetslivet som förändrade Jack eller livet med frun, nämns bara i förbigående och förblir suddiga. Andra spännande passager, som fisketuren till golfströmmen, ligger som fristående berättelser trots att de upplevelserna borde påverkat livsåskådningen ganska mycket. Istället beskrivs fiskande och ätande ingående... Slutet är lite för förutsägbart för min smak. Men, som sagt, Pat Conroy skriver bra, så när jag väl började läsa fastnade jag och läste ganska långa stycken. Men det var inget som drev mig att ta upp boken igen vid nästa tillfälle, utom att den var en av mina hyllvärmare...
