Jag gav mig på Elizabeth Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet med viss skepticism som grundade sig i hypen kring boken, som påmint om hypen som uppstod kring Alkemisten för ca 10 år sedan. Jag blev väldigt besviken på Alkemisten - ett faktum som hade mer med hur mycket blev den blivit hyllad att göra än själva boken, som det egentligen inte var något fel på, den var bara inte så otroligt fantastisk i min upplevelse som den sades skulla vara.Den erfarenheten visade sig ge ett bra utgångsläge för den här boken. Det är nämligen ytterligare en bok som inte lever upp till hypen, enligt min åsikt. Men tack vare förbehållen blir jag inte besviken, som jag blev på Alkemisten. I slutändan tycker jag t o m att det här var en trevlig läsupplevelse. Men det kommer först framåt slutet av boken. Innan dess har jag ett par gånger frågat mig varför jag läser den här boken, men fortsatt mycket för att den inte kändes direkt hopplös och för att jag förstod att något måste det ju vara, något måste komma. Och det är jag glad för. Det är en fin historia med mycket lärorikt och intressant kring tema resande, både på ett världsligt och ett lågmält spirituellt plan, och i vackra, stillsamma miljöer.
Boken finns tillgänglig på Bookmooch ifall någon skulle vara intresserad av den.
