Då var jag igång med hyllvärmaravbetandet. Min först utlästa blev Sophie Kinsellas Twenties Girl, en lättsam och snabbläst chick lit.
Jag är inte förbehållslöst förtjust i de senaste årens våg av chick lit
med lätt övernaturliga eller magiska inslag a la Alexandra Potter,
Cecelia Ahern, Marian Keyes och här Sophie Kinsella (m fl). Jag tycker
ibland att de kommer för långt från verkligheten med viss risk för
fånighet, men i Kinsellas Twenties Girl tycker jag att det funkar. Visst
är det långt ifrån verklighetstroget, men det man får istället:
20-talsfläkten Sadie, är så pass underhållande att i varje fall jag
slutade bry mig
Twenties Girl handlar om Lara, som på en begravning
plötsligt kommer i kontakt med sin gammelfasters spöke. Gammelfastern,
Sadie, har nyss gått bort, men kan inte riktigt lämna jordelivet bakom
sig. När hon upptäcker att Lara kan se och höra henne ber hon om hennes
hjälp att hitta och ta tillbaka ett halsband som varit viktigt för
henne.
Det visar sig vara svårare än väntat och det kräver både
efterforskningar och tid att hitta smycket. Under tiden hinner Lara lära
känna sin gammelfaster, och hur hon var och levde på 1920-talet, som
var den tid då Sadie var lyckligast. Bekantskapen leder in på lite
oväntade vägar, då Sadie gärna vill passa på att uppleva ytterligare
saker medan hon ännu har tid. Det är bara det att hon som spöke inte kan
leva ut händelserna själv, utan behöver göra det genom Lara.
Det
är en helt OK chick lit det här, men det jag njöt mest av var helt klart
karaktären Sadie och hela den era hon introducerar i boken. Genom henne
blir 20-talet levande, med vackra klänningar, hattar, smycken och inte
minst ord och uttryck. Boken utspelar sig i nutid, så det är bara små
snippets här och där, men de överskuggade för mig den annars också söta
historien kring den (kanske) egentliga huvudkaraktären Lara.
20-talet är en fantastisk period, jag är förvånad över att folk (författare) inte använder sig av den eran oftare i sina böcker!
SvaraRadera