Äntligen igång

Äntligen har jag läst ut min första hyllvärmare för säsongen. Den tog sin tid... Jag var helt övertygad om att jag skulle älska Johan Hakelius Döda vita män. Alla hyllningar jag läst, anglofilin – anglomanin – och alla spännande livsöden som porträtteras och vävs samman likt ett stort engelskt tweedstycke. Istället har den tagit knasigt lång tid att läsa, och hamnade i läget där den kom att konsumeras mellan och vid sidan av annan mer spännande läsning. Intresset varierade med kapitlen, som var av väl skiftande karaktär. En del var lysande och personerna så fascinerande att man fick den där känslan av oumbärlighet; tänk om man missat det här. Andra var rent ut sagt sega och jag ska erkänna att jag skimmade en del. Ytterligare andra – ett fåtal förvisso – var intressanta men spretiga, med en röd tråd så vag att den främst verkade vara personen det handlade om.

Jag vet inte varför Hakelius geni undslapp mig på detta oväntade sätt, om det beror på att jag varit för upptagen med annat och inte kunde ägna boken den uppmärksamhet den förtjänar, eller om det helt enkelt blev för mycket dammiga gamla gubbar för mig – engelska eller inte.

(Ovanstående recension finns i dublett på min egen bokblogg)

En till - om den räknas...

Jag sprang på en av mina hyllvärmare på biblioteket i form av en ljudbok, och eftersom jag hade en åtta timmars biltur samma vecka tog jag ett raskt beslut och lånade den. Så jag vet inte om den riktigt räknas som en läst hyllvärmare, jag har ju inte ens öppnat själva boken - men eftersom jag lyssnat på innehållet anser jag den vara klar!

Boken i fråga är Torgny Lindgrens Minnen. Torgny berättar i en lättsam, kåserande stil om några minnen ur sitt liv. Han filosoferar även lite om vad som är minnen. Det var en trevlig följeslagare på min bilresa, men redan nu, ett par dagar senare, har jag svårt att erinra mig något specifikt om innehållet. Jag gillar nog bättre hans mer skönlitterära verk.

En fransk roman

För en gångs skull är jag lite tidigt ute och har redan klarat av en hyllvärmare. Utrop är en tragisk, fransk roman som jag haft i hyllan sedan den kom ut 2008. Inte utan att jag skäms lite.

Bokens huvudperson är en kvinna vars namn man inte få veta. Hon är kär i en man som redan är upptagen och som inte verkar jätteintresserad av att lämna sin flickvän. Hon väntar ofta på att han ska ringa och ibland ses de på café och ibland är hon medbjuden när mannen och flickvännen träffar sina vänner. Däremellen arbetar hon på Gare du Nord och umgås med skumma män hon slumpmässigt möter på stan.

Boken lämnar mig ganska oberörd, och jag blev inte ens sugen på att resa till Paris. Låter inte som ett bra betyg, eller hur?

Bättre sent än aldrig

Jag är med en omgång till, men har inte lyckats ta mig samman att "anmäla" mina böcker förrän nu, men nu passar jag på att dessutom rapportera den första lästa!

Mina böcker i denna omgång är

* Apelsinflickan av Lena Kallenberg

* Ormöga av Joyce Carol Oates som Rosamind Smith

* Jag heter Isbjörg jag är ett lejon av Vigdis Grimsdottir

* Lycklig resa av Frans G Bengtsson

* Minnen av Torgny Lindgren

Första boken, som jag läst i denna omgång är Apelsinflickan. Den skildrar livet för en flicka på 1880-talet. Hennes pappa var tvungen att lämna henne till ett barnhem, för han kunde inte försörja dem. Barnhemmet tog hand om henne, och nu är det dags för henne att klara sig själv - som piga åt en skärgårdsbonde. Hennes bästa vän från barnhemmet vågar inte tro på samhället, utan rymmer från barnhemmet för att bli en sk apelsinflicka - eftersom hennes mamma var prositiuerad ser hon inget bättre öde för sig själv. Men hon är besluten att själv välja sina vägar.

Men 1880-talets Stockholm är ingen lätt plats för ensamma flickor, oavsett den väg de valt.

Boken är i mitt tycke intressant och det väldigt frustrerande att inse flickornas små möjligheter och rättigheter. Efterordet berättar att det finns en fortsättning, Stockholmskärlek - den tänker jag försöka låna på biblioteket!