Min 4e hyllis: Karaoketajm

Det är då verkligen en uppsättning hyllvärmare jag valt till den här omgången... Men snart har jag inte mycket kvar att välja på. Högen olästa har minskat avsevärt under sommaren. Och här är ännu en avbetad.

Karaokedrottningen i fråga i Ella Kingsleys Confessions of a Karaoke Queen är Maddie Mulhern, en kontorsråtta som just blivit dumpad av sin pojkvän för att hon saknar ambition och framtidsutsikter. Hon är också dotter till duon i Pinapple Mist, 80-tals-one hit wonders som nu äger och driver en karaokepub i centrala London. Maddie själv är inget karaokefan och ställer sig själv helst inte bakom micen. Men när hennes föräldrar plötsligt vill ge sig iväg på en revivalturné blir det upp till henne att axla rollen som drottning i karaokepuben. Det är bara det att puben sedan länge passerat sina glansdagar. Inredning och teknik hotar packa samman och ekonomin är nere i röda siffror. Det ser riktigt illa ut och Maddie tvingas ta till drastiska åtgärder. Det är dock svårt att röra sig uppåt utan investeringar, så när en av de anställda ser en annons från ett TV-bolag som vill göra en reality TV-show i karaokemiljö tvingas hon ta möjligheten i beaktande. Och rätt som det är har hon tackat ja.

TV-bolaget drar in i deras tillvaro som en storm. De hjälper till med att rusta upp stället och piffar upp låt- och drinklistor och t o m personalen. Intresset för puben ökar genast och snart har de kö innan de ens öppnat om kvällarna. Men hur kom det sig egentligen att just Maddie och hennes karaokebar blev utvalda till showen? Och vad har TV-producenten egentligen för avsikter? När Maddie får anledning att nysta i hans förflutna börjar hon bli orolig. Riktigt orolig.

Confessions of a Karaoke Queen är en annorlunda och rolig chick lit. Jag gapskrattade emellanåt (marsvinet Andre är hysteriskt roligt ett par gånger, eller om det bara är min humor..), även om det här inte egentligen är en skrattfestbok. Den har också en hel del romantik, och massor av musikreferenser - en guldbok för 80-talsmusikfans i synnerhet - medan huvudhistorien följer Maddie, puben och de anställda sedan de släppt in TV-teamet i sina liv.

Aliide, Aliide - Mare Kandre

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land.

Jo tack! Men det är inte ett sådär somrigt motsolslyckligt land som beskrivs i Olle Adolphsons Absolute Idyll-visa. Inte för de av oss som har förbannats med Aliides blick i alla fall.

Mare Kandres mest kända roman handlar framför allt Aliides uppfattning av världen omkring henne, om hennes tankar och känslor. I början tror jag att berättelsen utspelar sig en postapokalyptisk värld där allt är fult och förstört och där invånarna är förvridna och fasansfulla. Efter ett tag inser jag att det snarare är en extremt vardaglig skildring av en barndom. Tyvärr också realistisk. Vardaglig och fasansfull.

Det är en nedskräpad värld. En värld där kvinnor utnyttjas av män i prostitution. En värld där smutsen väller upp inifrån och ut ur hennes kropp. Där varje morgon man vaknar levande är en förbannad gåva eftersom man vet att man kommer såras av de i sin omgivning (ni som läst den: pappans kärleksförklaring!!) och såra andra.

"All kärlek, hur stark den än var och vem den är kom ifrån, var bortkastad på henne, hade inte någon verkan på henne alls, kunde i förvandla eller förändra hennes sanna natur, det faktum att hon var fördärvad. Såg de inte det, såg han inte hurdan hon egentligen var, ett äckel, förstörd, och varför envisades de, föräldrarna, med att ändå älska henne?"

Aliide tyngs otroligt av världen omkring sig och önskar att hon kunde vara en oproblematisk och ren "riktig flicka" utan alla de tankar hon har. Den otroligt mättade stilen boken är skriven på gör den extremt tungläst. Miljöbeskrivningarna är nästan plågsamma och 1 sida Kandre motsvarar ungefär 50 sidor genomsnittlig topplisteprosa i densitet. Jag är glad över att ha läst den men skulle inte rekommendera den. Man bör veta vad man ger sig in i åtminstone.

Den otroligt tunga stilen är dock otroligt effektiv, man blir Aliide.

Är du up for a challenge så kommer du dock att belönas med ett och annat guldkorn, oftast är detta när den hyperaktiva blicken riktas inåt mot Aliides egna känslor istället för enbart omgivningen, dessa stycken är tack och lov en oas i läsupplevelsen, även om dessa kanske är de allra mörkaste partierna.

Jon Campelli är en framgångs rik advokat som för länge sedan mist sina föräldrar; sin mor till självmord och sin far då denna som en tragisk följd av sin frus död valde att adoptera bort sin son. Men i själva verket är fadern i livet och bor inte långt ifrån Jon, i samma stad, där han äger och driver att gammalt antikvariat: Libri di Luca. Fast inte så länge till. Bara någon sida in i boken bevittnar vi faderns död: i sin bokhandel, högläsandes en bok han håller i handen.

Jon ärver bokhandeln som han inte besökt på många år. Han har ingen tydlig avsikt att befatta sig vidare med den, men när han besöker den kommer minnena strömmande, och han råkar ut för en lite märklig händelse. Han får där också höra en helt otrolig historia, om människor som besitter närmast magiska förmågor kopplade till läsande och böcker. De kan påverka folk, få dem att känna och göra saker; kanske t o m orsaka död. Kan det vara så vansinnigt att Jons far blivit mördad? Vem kan önska en litteraturpassionerad gammal bokhandlare död?

Buttercream Bump Off

Jag läser mycket lättsamt fluff just nu, men det är helt enkelt vad som råkar finnas kvar i min oläst-hylla. En av fluffböckerna är Jenn McKinlays Buttercream Bump Off, som är del 2 i en serie där jag läste första delen för ganska länge sedan. Efter den har jag läst ett par böcker ur en annan cozy-serie av McKinlay: Library Lovers Mystery som jag älskar, men Cupcake Mystery-serien är jag beredd på att ge upp på efter denna bok. Det är alltför oseriöst och fånigt med saker som stör mig samtidigt som cupcake-kopplingen är alltför vag för att ursäkta övrigt. Huvudpersonen har ett cupcakebageri, men det är i bästa fall en bakgrund, och hon och hennes affärspartners stänger butiken lika ofta som de har öppet. Det är en massa oproffsiga saker som stör mig mest, tror jag, och jag får heller aldrig upp något intresse för varken mordhistorian eller karaktärerna. Det är inte dåligt, bara inte engagerande eller roligt. Det finns för många andra skoj cozy-serier att slösa tid på. Men utläst blev den i varje fall, så 2 hyllisar down, 3 to go.

Jaglider, jaglider

Nej det är ju klart att jag inte lider. Det känns hemskt att ens skämta om böcker på det sättet. Självklart är det en lyx att ta en dusch efter jobbet och sätta på sig pyjamasen och läsa på balkongen! Hello Kitty-choklad gör inte det hela sämre direkt. Men herregud vad min första hyllvärmare går långsamt att läsa. Det är inte så att jag tycker den är dålig, den är bara så himla mastig, som typ Schwarzwaldtårta för någon som är van vid småkakor. Man blir liksom mätt på 3 sidor.

Hade jag inte haft den här bloggen som stöd hade jag gett upp för länge sen.

Då var jag igång med hyllvärmaravbetandet. Min först utlästa blev Sophie Kinsellas Twenties Girl, en lättsam och snabbläst chick lit.

Jag är inte förbehållslöst förtjust i de senaste årens våg av chick lit med lätt övernaturliga eller magiska inslag a la Alexandra Potter, Cecelia Ahern, Marian Keyes och här Sophie Kinsella (m fl). Jag tycker ibland att de kommer för långt från verkligheten med viss risk för fånighet, men i Kinsellas Twenties Girl tycker jag att det funkar. Visst är det långt ifrån verklighetstroget, men det man får istället: 20-talsfläkten Sadie, är så pass underhållande att i varje fall jag slutade bry mig

Twenties Girl handlar om Lara, som på en begravning plötsligt kommer i kontakt med sin gammelfasters spöke. Gammelfastern, Sadie, har nyss gått bort, men kan inte riktigt lämna jordelivet bakom sig. När hon upptäcker att Lara kan se och höra henne ber hon om hennes hjälp att hitta och ta tillbaka ett halsband som varit viktigt för henne.

Det visar sig vara svårare än väntat och det kräver både efterforskningar och tid att hitta smycket. Under tiden hinner Lara lära känna sin gammelfaster, och hur hon var och levde på 1920-talet, som var den tid då Sadie var lyckligast. Bekantskapen leder in på lite oväntade vägar, då Sadie gärna vill passa på att uppleva ytterligare saker medan hon ännu har tid. Det är bara det att hon som spöke inte kan leva ut händelserna själv, utan behöver göra det genom Lara.

Det är en helt OK chick lit det här, men det jag njöt mest av var helt klart karaktären Sadie och hela den era hon introducerar i boken. Genom henne blir 20-talet levande, med vackra klänningar, hattar, smycken och inte minst ord och uttryck. Boken utspelar sig i nutid, så det är bara små snippets här och där, men de överskuggade för mig den annars också söta historien kring den (kanske) egentliga huvudkaraktären Lara.

Muriel Spark (Trean läst!)

Jag hittade ännu en Muriel Sparkbok (innan har jag läst The Prime of Miss Jean Brodie och The Finishing School), The Driver's Seat från 1970. Jag uppskattar Spark för hennes lakoniska lite absurda stil men jag upplever att The Driver's Seat var svårare och mer oåtkomlig än de andra två jag har läst. Den handlar om Lise som har arbetat ut sig på sitt tråkiga kontor och åker på semester söderut. Hon har på sig kläder i starka omatchade färger som drar till sig uppmärksamhet, letar efter en påhittad pojkvän och beter sig allmänt irrationellt. Till slut inser vi att det hon egentligen letar efter är någon som kan döda henne.
Spark beskrev själv boken som en "whydunnit" i motsats till en "whodunnit", och hon skrev den som en kommentar till det moderna livets isolation och själlöshet. Jag tyckte det var svårt att känna med Lise, eller med någon av de andra karaktärerna, och det tog mig lång tid att fatta vad det var Spark var ute efter. Den var okej, men inte fantastisk.