Nummer tre!

Hyllvärmare nummer tre för den här hyllvärmarsäsongen blir Ylva Elzéns Hattliv, en charmig liten intervjubok. Ylva har tagit bilder och gjort små korta intervjuer med hattbärande damer på stan och frågat dem om deras relation till hattar och det är roligt och charmigt och inspirerande. De flesta av damerna är över de åttio och har en massa fina berättelser att förtälja om hattar (och om sina liv). Rekommenderad mysläsning!

Fransk feel-good

Nu händer det saker! Två av fyra böcker är nu utlästa, och jag måste säga att jag gillade Igelkottens elegans. Faktiskt så mycket att jag blev sugen på att se filmen, vilket händer sällan för min del. Någon annan som läst boken eller sett filmen?

Det är en fin berättelse med en udda portvakt, en överbegåvad tolvåring och en rik japan i centrum. Författaren är lärare i filosofi, vilket genomsyrar hela boken. Det blir filosofi i överkant för min smak. Vänskap är ett viktigt tema, och som vi alla vet behöver man inte vara särskilt lika för att bli goda vänner, något som framkommer med all tydlighet i den här boken.

Sammanfattningsvis - lång startsträcka, rara och roliga karaktärer, mycket filosofi och helt klart läsvärd.

Konspirationen mot Amerika

Min tredje hyllvärmare i denna omgång är Konspirationen mot Amerika av Philip Roth. Den beskriver historien som den kunde utvecklat sig om den berömde flygaren Charles A Lindbergh valt att bli offentlig politiker och blivit president i Amerika i samband med andra världskriget. Bilden av Lindbergh och andra politiker bygger på deras verkliga åsikter - och som president i Roths bok är Lindbergh nazist och anti-semit. Han vill att USA går i samma spår som Tyskland. Boken skildrar den judiske pojken Philip Roth och hur hans värld ändras när levnadsreglerna helt skiftar.

Ett mycket intressant tema, och intrigen är trovärdig. Trots det är jag lite besviken på boken - den känns lite "genomskinlig" och griper mig inte. Att huvudpersonen är författaren (i alla fall till namnet, jag vet inte hur mycket den karaktären bygger på verkligheten) borde göra att det känns ännu mer som en dokumentär, men inte heller det fångar mig. Ett intressant och mycket tänkvärt litterärt experiment som tyvärr inte når hela vägen fram till mig.

3e boken: Tragedi på en lantkyrkogård

Då har jag äntligen läst min första Maria Lang. På tiden, skulle jag själv säga, och många andra nog hålla med, ty det vurmas en hel del för Maria Lang, bland diverse bokbloggare och -twittrare inte minst. Och jag kan väl förstå varför. Det här är inte min sista Maria Lang.

Tragedi på en lantkyrkogård är kronologiskt sett den sjätte i ordningen, och det märks på så sätt att en del information saknas. Alla karaktärer presenteras inledningsvis i en rollista med namn och beskrivning, men för tre personer ges bara namn: Puck, Einar och Christer. Man förväntas känna till dem sedan tidigare. Även i handlingen bara finns de där.

Jag känner också att jag saknar bakgrundsinformation om samhället och människorna i den här boken: många av dem känner varandra, andra inte, så vissa är tillresta men det är inte helt tydligt vilka. Jag finner detta lite förvirrande, och så även de plötsliga kast historien har när det plötsligt tillkommer stora mängder information, inte i form av små ledtrådar här och där, utan snarare vattensfallsartade kaskader som slänger historien och misstankar i helt nya riktningar. Detta antar jag är fullt avsiktligt dock, och säkert något den här boken har gemensamt med flera andra. Kanske är detta rent av karaktäristiskt för en pusseldeckare, som det här ska vara. Jag får helt enkelt läsa fler Maria Lang och se. =)

Andra boken läst

Min andra hyllvärmare är "60 years later. Coming through the rye" av John David California, pseudonym för Fredrik Colting. Boken tar upp Holden Caulfields liv som gammal man - den Holden som J.D. Sallinger skrev om som tonåring i den numera klassiska Catcher in the rye. I Californias bok finns dock inte bara den åldrade Holden, utan även den åldrade författaren J.D. Sallinger, som upptäcker att hans huvudperson levt sitt liv under de 60 år som gått. Sallinger är trött på sin skapelse men upptäcker att han inte längre har full kontroll över honom.

Boken är lite spännande, det är kul att se "hur det gick sedan" och att få se Sallinger konfronteras med sin skapelse. Jag skulle nog haft mer utbyte om jag kunnat originalboken bättre/läst den precis innan istället för för något år sedan.

California/Colting blev stämd (och valde därmed att komma ut med sitt eget namn) av Sallinger för att han använde sig av den berömde Holden Caulfield och för att han skrev för likt Sallinger. Boken får inte säljas eller marknadsföras i USA, men jag tror inte att frågan hann drivas vidare innan Sallinger gick bort under 2010.

2:an: Marilyn Monroe, Private and Undisclosed

Nej, det är precis som du tänker: vad nytt finns det att säga om Monroe en sisåhär femtio år efter hennes död? Inte mycket. Michelle Morgan, ansvarig för Marilyn Monroes brittiska fan club, tillbringade fyra år med att leta efter människor som känt eller träffat Monroe, och skrev sedan den här boken. Den har en del charmiga anekdoter, men de är just det: anekdoter. Det är fans som fått hennes autograf eller fotografer som tagit en bild av henne som får komma till tals och på det stora hela känns den här boken substanslös. Behållning ligger i att den innehåller ett par fina bilder jag aldrig sett av Marilyn förr. Men det är allt.

1:an: Den röda grevinnan

Yvonne Hirdmans "Den röde grevinnan" har prytt min bokhylla i något år nu... Och jag fattar jag verkligen inte varför jag inte läst den tidigare. Det är en biografi om Hirdmans mamma Charlotte och samtidigt en inblick i Europa under första halvan av 1900-talet. För Charlotte var en äventyrliga ung dam, en bokhandlardotter uppväxt i dåvarande Österrike-Ungern, senare gift med en baltisk greve och bosatt i Berlin, efter det förälskad i en kommunist och utvandrad till 30-talets stalinistiska Moskva, för att till sist hamna i efterkrigstidens Sverige. Ett öde som gjort för en spännande biografi! Den här perioden är den historiska period jag är som mest fascinerad av och boken gör mig inte besviken. Den är detaljrik och man får den där närvarokänslan, att man ser framför sig precis hur det var. Och jag uppskattar Hirdmans ovilja att dra klara slutsatser av det hon läser i brev och dagböcker, hon är ofta osäker och vill inte välja ståndpunkt. Det kunde varit såhär, men det kan lika gärna vara jag som övertolkar, säger hon ibland. Det är fint. Ja, hela boken är bra. Rekommenderas!