3e boken: Tragedi på en lantkyrkogård

Då har jag äntligen läst min första Maria Lang. På tiden, skulle jag själv säga, och många andra nog hålla med, ty det vurmas en hel del för Maria Lang, bland diverse bokbloggare och -twittrare inte minst. Och jag kan väl förstå varför. Det här är inte min sista Maria Lang.

Tragedi på en lantkyrkogård är kronologiskt sett den sjätte i ordningen, och det märks på så sätt att en del information saknas. Alla karaktärer presenteras inledningsvis i en rollista med namn och beskrivning, men för tre personer ges bara namn: Puck, Einar och Christer. Man förväntas känna till dem sedan tidigare. Även i handlingen bara finns de där.

Jag känner också att jag saknar bakgrundsinformation om samhället och människorna i den här boken: många av dem känner varandra, andra inte, så vissa är tillresta men det är inte helt tydligt vilka. Jag finner detta lite förvirrande, och så även de plötsliga kast historien har när det plötsligt tillkommer stora mängder information, inte i form av små ledtrådar här och där, utan snarare vattensfallsartade kaskader som slänger historien och misstankar i helt nya riktningar. Detta antar jag är fullt avsiktligt dock, och säkert något den här boken har gemensamt med flera andra. Kanske är detta rent av karaktäristiskt för en pusseldeckare, som det här ska vara. Jag får helt enkelt läsa fler Maria Lang och se. =)

Andra boken läst

Min andra hyllvärmare är "60 years later. Coming through the rye" av John David California, pseudonym för Fredrik Colting. Boken tar upp Holden Caulfields liv som gammal man - den Holden som J.D. Sallinger skrev om som tonåring i den numera klassiska Catcher in the rye. I Californias bok finns dock inte bara den åldrade Holden, utan även den åldrade författaren J.D. Sallinger, som upptäcker att hans huvudperson levt sitt liv under de 60 år som gått. Sallinger är trött på sin skapelse men upptäcker att han inte längre har full kontroll över honom.

Boken är lite spännande, det är kul att se "hur det gick sedan" och att få se Sallinger konfronteras med sin skapelse. Jag skulle nog haft mer utbyte om jag kunnat originalboken bättre/läst den precis innan istället för för något år sedan.

California/Colting blev stämd (och valde därmed att komma ut med sitt eget namn) av Sallinger för att han använde sig av den berömde Holden Caulfield och för att han skrev för likt Sallinger. Boken får inte säljas eller marknadsföras i USA, men jag tror inte att frågan hann drivas vidare innan Sallinger gick bort under 2010.

2:an: Marilyn Monroe, Private and Undisclosed

Nej, det är precis som du tänker: vad nytt finns det att säga om Monroe en sisåhär femtio år efter hennes död? Inte mycket. Michelle Morgan, ansvarig för Marilyn Monroes brittiska fan club, tillbringade fyra år med att leta efter människor som känt eller träffat Monroe, och skrev sedan den här boken. Den har en del charmiga anekdoter, men de är just det: anekdoter. Det är fans som fått hennes autograf eller fotografer som tagit en bild av henne som får komma till tals och på det stora hela känns den här boken substanslös. Behållning ligger i att den innehåller ett par fina bilder jag aldrig sett av Marilyn förr. Men det är allt.

1:an: Den röda grevinnan

Yvonne Hirdmans "Den röde grevinnan" har prytt min bokhylla i något år nu... Och jag fattar jag verkligen inte varför jag inte läst den tidigare. Det är en biografi om Hirdmans mamma Charlotte och samtidigt en inblick i Europa under första halvan av 1900-talet. För Charlotte var en äventyrliga ung dam, en bokhandlardotter uppväxt i dåvarande Österrike-Ungern, senare gift med en baltisk greve och bosatt i Berlin, efter det förälskad i en kommunist och utvandrad till 30-talets stalinistiska Moskva, för att till sist hamna i efterkrigstidens Sverige. Ett öde som gjort för en spännande biografi! Den här perioden är den historiska period jag är som mest fascinerad av och boken gör mig inte besviken. Den är detaljrik och man får den där närvarokänslan, att man ser framför sig precis hur det var. Och jag uppskattar Hirdmans ovilja att dra klara slutsatser av det hon läser i brev och dagböcker, hon är ofta osäker och vill inte välja ståndpunkt. Det kunde varit såhär, men det kan lika gärna vara jag som övertolkar, säger hon ibland. Det är fint. Ja, hela boken är bra. Rekommenderas!

2an: How to Wash a Cat

Den här boken har blivit en hyllvärmare helt enkelt för att jag fått dille på just den här genren, som är fylld av tematiska mysmysterier. Jag väljer dem oftast utefter ämne eller miljö, och i det här fallet var det katt-temat som lockade; serien heter Cats and Curios och är skriven av Rebecca M Hale. Att den utspelar sig i SanFransisco och i en antikvitetsaffär gjorde också sitt till.

Men till skillnad från när jag skrivit om de flesta andra sådana här s k cosy mysteries är det i fallet How to Wash a Cat inte främst allt det där runt omkring jag framhäver, utan intrigen, som känns ovanligt intressant. Det händer inte väldigt mycket i början förvisso. Jag har t o m lite svårt att behålla fokus när jag läser, men någonstans, kanske en tredjedel in i boken, märker jag att jag hamnat i det njutbara läget att sakna boken när jag inte läser den.

Bokens katter; Rupert och Isabella är ständigt närvarande, trots att det nu är deras matte Rebecca det egentligen handlar om. Hon ärver antikvitetsaffären i fråga av sin onkel, som hastigt gått bort. Hon hamnar rakt i ett mysterium han försökt lösa och som han före sin död sett till att lämna ledtrådar till henne om. Men exakt vilket mysteriet är, och om han faktiskt blivit mördad eller dött naturligt, får man först klarhet i mot slutet. Däremellan hinner man gissa fel ett flertal ggr.

Den invändning jag har mot boken är att medan den länge är ganska detaljerad, så blir den plötsligt lite hoppig i slutet. Ett par gånger blir det förvirrande och jag undrar t o m om jag missat sidor. Det går att lista ut vad som händer ändå, men det drar ner betyget ett helt steg. Men annars absolut trevlig och underhållande läsning.

Glömskans tider

Jag insåg igår att jag ännu inte lagt upp nya hyllvärmare. Inte heller har jag skrivit hur det gick med den avslutande på boken i förra omgången.

Jonathan Strange & Mr Norrell var sista boken ut och visst tog den en stund att läsa, men det var väl värt det. Vilken historia! Och vilken fantastisk berättarteknik. Trots hundratals fotnoter och ibland tunga partier tråkade boken aldrig ut mig. En tegelsten värd att ge sig på för den som gillar fantasy light.
Tummen upp för Susanna Clarke och magikernas historia.
Lite nyfiken blev jag dessutom på hennes The ladies of Grace Adieu

Nu måste jag leta fram nya hyllvärmare och kasta mig in i nästa omgång.

Min 1a: The Light Fantastic

Första etappen i hyllvärmarloppet 2011:2 avklarad: Terry Pratchetts The Light Fantastic, som är andra delen i hans Discworldserie. (Boken på fotot ser ut att va The Colour of Magic: (första delen) men det är en dubbelvolym då de hänger ihop ganska tajt innehållsmässigt, till skillnad från vissa av de andra delarna).

Discworldböckerna är lättsamma och snabblästa, och borde inte behöva vara hyllvärmare, men mtp att antalet delar i serien närmar sig 40 skulle jag alltså med den här takten om 2/år behöva hålla på i 20 år innan jag var färdig med alla. Ni ser hyllvärmarpotentialen.

Ska jag säga något mer om boken så tyckte jag att den här var roligare än den första, som jag hade lite svårt att koncentrera mig på. Diverse Discworldfans har intygat att det blir ännu roligare i senare delar, men hang ups som jag har måste jag ju börja från början. Och det känns bra, så jag fortsätter på det inslagna spåret.