Fääääärdig!

Jag har nu stängt pärmen på den allra sista av mina hyllvärmare. År av beslutsamhet blandat med svagare stunder av tillfällig inköpslusta, följt av ett slutgiltigt nyårslöfte och äntligen är jag vid mitt mål: inga gamla olästa böcker i mina hyllor. Härligt!

Sista boken ut för mig var Dorothy Koomsons Marshmallows For Breakfast. En söt och rörande historia, och inte så Gilmore Girls:ig som den kanske låter. Jag skulle inte kalla det chick lit, knappt ens feel good, eller om så åtminstone med mer allvar och djup än vanligt (jag är chick lit-gillare, så missförstå mig inte). Inte heller är handlingen riktigt lika förutsägbar som den kanske verkar när man läser om boken. Läsvärd om du vill ha något lättare, som berör. Dessutom är det befriande med en mörkhyad kvinna som huvudperson. Inte för att det spelar någon roll till varken höger eller vänster, men det är ovanligt bland de böcker jag läst genom åren.

Så klart står jag inte utan böcker för att jag lyckats beta av alla mina gamla... Sen årsskiftet när jag tog mig an den här utmaningen har jag inte köpt några böcker, men jag har fått ett par, och även har bytt till mig någon via BookMooch. Så jag har ändå några stycken att fortsätta på =) Vad annat vore att vänta av en bokfantast? De är åtminstone inte mer än ett par månader gamla någon av dem. Mer om dem en annan gång. Nu ska jag njuta känslan av Mission Accomplished!

Halvvägs i Människa utan hund

Jag har efter mycket läsade på tåget och i trädgården kommit halvvägs i Människa utan hund. Sen är spännande! Ser fram emot upplösningen!

Dags för femte

NU har jag börjat på den femte och sista i denna omgång. The Rings of Saturn av W G Sebald. En märklig blandning av självbiografi, roman och essä.

Fängslande och tilltalande. På Wikipedia kan man läsa: "Sebald har en säregen stil där han blandar fiktion, självbiografi och dokumentär prosa den senare ofta i formen av biografier över människor som han möter eller känner sig besläktad med. Beträffande kontrasten mellan fakta och fiktion har han själv kommenterat: "Fakta och fiktion är bägge hybrider. De är inga alternativ" Sebalds prosa handlar alltid om att återvinna minnet - ofta vad som brukar kallas det kollektiva minnet - för att förstå hur detta gör oss till dem vi är idag. Utan minne, ingen litteratur.
Ett utmärkande drag i Sebalds skönlitterära böcker är att där återfinns en rad ofta dokumentärt präglade fotografier och bilder. Dessa vävs in i berättelsen på ett sådant sätt att läsaren sällan blir klar över vilken status bilderna har, är de direkta spår av den verklighet Sebald visar fram eller är de spår av någonting annat som Sebald nu använder för att kunna fortsätta sin berättelse i den riktning han finner nödvändig? Detta är frågor som saknar svar och det tillhör Sebalds briljans att läsaren efter hand inte längre tycker detta är problematiskt.
Sebalds böcker hör till de där läsaren redan efter ett par sidor försätts i en säregen stämning. En stämning som på fenomenologiskt vis stiger upp ur texten. Den förunderliga, sorgsna men också nyfikna, stämningen som löper genom Sebalds texter beskrivs kanske bäst som melankolisk.
Sebald levde sitt vuxna liv i England, en självvald exil delvis beroende på en besvikelse över tyskarnas tystnad kring vad som hände under krigsåren, men också för att föredrog den akademiska kulturen i England framför den i Tyskland. Sebald arbetade som professor vid East Anglia University i Norwich och har skrivit en lång rad sakprosatexter, bland annat två essäsamlingar om österrikisk litteratur och en bok om bombningarna av tyska städer under andra världskriget.
Sebald kallas ibland för en förintelseförfattare. Dels för att den frånvaro av kollektivt minne som han menar präglade Tysklands efterkrigstid alltid finns närvarande i hans skrivande, men också för att många av de personer han skriver om har en livshistoria direkt sprungen ur de nazistiska förintelselägren.

Den finns på svenska också: Saturnus ringar.

Spännande va?

Bok 3 påbörjad!

Insåg att jag måste snabba på om jag ska hinna med alla fem böckerna på de veckor som är kvar av utmaningstiden. Så - i morse, på bussen till jobbet, påbörjades bok nr 3, Människa utan hund av Håkan Nesser. Jag är en Nesser-fan och kan inte förstå varför jag inte blivit färdig att ta tag i den här boken. Men nu är det dags!

Väckarklocka

Då var jag klar med Elin Wägners Väckarklocka! Non-fiction från 40-talet men för den skull inte trögläst. Intressant för det mesta (lite väl allmänblajjigt i inledningen, men så är jag just nu lite otålig också) och väl underbyggd, men utan källor och fotnötter. Det skulle ge avhandlingskänsla och det har den inte.

Kan kanske tyckas underligt att jag avfärdade Faludis böcker som inaktuella och sen ge mig på ännu äldre krigstidsfeminism. Men om Faludis böcker kändes för gamla var de samtidigt inte gamla nog. De tittar snävare, i förstoringsglas, Väckarklocka mer övergripande och historiskt. Det är Sverige, rösträttskampstider, kvinnohistoria. Läsvärt.

Nu har jag bara en kvar, sen är jag färdig med alla mina gamlingar!

Snart dags för sista i denna omgång

Jag känner och erkänner att jag har lite svårt att komma i gång med min sista hyllvärmare. Men jag går här och laddar. Ska bara .....

Nåväl, jag går också och funderar lite på vilka fem som ska få stå på tur sedan. Jag tänkte jag skulle ta dem som jag av någon anledning liksom behöver en spark i baken för att sätta i gång med.

Jag ger upp x2 - Farväl Faludi

Jag har riktigt svårt för att inte avsluta böcker jag påbörjar. Speciellt när det är böcker jag burit med mig i 6-7 år; som flyttat med mig hit och dit, överlevt utrensningar, därför att jag varit helt säker på att det är böcker jag vill läsa. Det här är viktiga böcker, det är Susan Faludi - 90-talets viktigaste feministiska verk: Backlash och Ställd.

Men jag har prokrastinerat för länge. När turen äntligen kom till dem satte jag mig att läsa nyfiket. Men långsamt gick det. Tungt, segt. Bläddrade lite modstulet genom sidorna med småstilad intensiv facktext. Letade till slut upp de mest intressanta kapitlena för att hitta min infallsvinkel. Men. Jag har försökt och försökt komma in i texten, för att jag gärna ville ha läst dessa milstolpar, för att det är Faludi osv. Till sist gav jag upp.

Det har gått en vecka sedan dess - en ångervecka tänkte jag mig, men jag har inte ångrat mig. Det är inte lönt att tvinga sig igenom två tegelstenar, när jag vet att de kommer att ta tid, energi och lust ifrån mig. Ja, jag skulle vilja ha läst dem, men de känns bara inte riktigt så relevanta längre. Redan när jag köpte dem i början på 2000-talet måste de varit på gränsen.

I Backlash talar Faludi om 80-talets USA. Jag tror minsann att det hunnit passera både en ny feminismvåg och en mindre backlash sedan dess. Mycket har hänt, och situationen i USA för över 20 år sen känns inte så intressant att jag måste läsa 2x 500 sidor om dem idag. Det är dock inte utan sorg jag fattar beslutet - för läser jag dem inte nu, kommer jag inte att läsa dem senare under året, det vet jag mycket väl. Så nu ligger de till försäljning på Bokbörsen. Inga olästa gamla böcker i hyllorna vid årsskiftet var nyårslöftet.

Jag är fortfarande intresserad av feminism, och för den delen också av Faludi. Men det har hunnit komma ut så mycket nytt sen Backlash och Ställd. Faludi själv har för övrigt kommit med en ny bok, om än på lite annat ämne. Det känns vettigare att läsa mer aktuella böcker, de är inte mindre viktiga. Faludi är trots allt endast en i mängden. Hennes böcker bara råkade följa med länge på min egen resa, men nu hoppar de av, och ses vi åter är det på biblioteket.

Se där. Det krävdes en lång förklarande ursäkt, men till sist gick det. Jag är inte bra på det men, jag kan nu iallafall släppa påbörjade böcker även jag.