Själens blåmärken - Françoise Sagan. Hyllvärmare 2/4

"Det är inte litteratur, inte någon verklig bekännelse, det är någon som skriver maskin därför att hon är rädd för sig själv och för skrivmaskinen och för mornarna och kvällarna o.s.v. Och för andra människor. Det är allt."

Det är med viss tvekan jag placerar den här boken i genren "böcker om böcker". Själens blåmärken handlar om ett svenskt syskonpar som lever ett kringflackande liv i Paris samhälle. Tänk tidiga Per Hagman-romaner, typ Pool. De har blåmärkta själar men de gör allt för att leva sorglösa ytliga liv på nattklubbar, caféer, i lägenheter som andra bekostar åt dem och så vidare.

Det är klassiskt Sagan, det säger hon till och med själv i de självbiografiska delar som avlöser romanens kapitel då och då. Där pratar hon om sitt liv, om  debutromanen (som hon kallar uppsats) och om livet som författare, om skrivande, om sina litterära idoler (spoiler alert: Proust), om sin ångest, om sitt drickande, om politiska övertygelser. Hela tiden med en lättsam ton innan hon återvänder för att "umgås" med sina karaktärer, som hon också diskuterar i de självbiografiska delarna.

Det här är verkligen inte en bok för den som inte redan gillar Sagan. Men gillar man henne tycker jag att man ska läsa den. Inte så mycket för romanen i boken utan för den karaktär hon gör sig själv till i de övriga kapitlen.

På samma sätt hon själv beskriver att hon umgås med sina romankaraktärer känns det som "karaktären" Sagan är nödvändig för att man ska uppskatta den här boken. Hon var tidig (den här gavs ut 1972 på fr. 1973 på sv.) med att vara personlig, privat, politisk och om att prata om ämnen som ingen, framför allt inte en ung kvinna, skulle prata om; sex, sexuell läggning, pengar, bortslösandet av pengar, sprit och självmord. Att hon kan prata om allt detta på ett väldigt öppet och fördomsfritt sätt och sedan kvickt byta spår till att skriva uppskattande om borgerliga traditioner och lyx och flärd och sportbilar, tror jag gjort att hon glömts bort lite som den politiska författare hon var genom hela sin karriär.

Skynda, kom och se

En gripande skildring av livet för Ka, Glauer, Nelly och Verner - fyra dvärgar i 1930-talets hårda värld, där allt avvikande var mindre värt och dessutom något man inte behövde ta männsklig hänsyn till. Den enda plats de verkar kunna hitta är på cirkus, tivoli och liknande där de får uppträda inte som artister utan som freaks, medan folk pekar och talar över deras huvuden. Glauer drömmer om att skriva en pjäs, attt få sätta upp den och att de dvärgar som är med ska ses som riktiga skådespelare; en del av kulturen och inte bara som exotiska märkligheter. Gruppen lämnar det allt mer hårdnande klimatet för en sommar på Gröna Lund, men kan denna grupp med individer med så mycket smärta och förnedring i bagaget hitta en plats där de kan börja om? Kan någon börja se dem som vanliga människor? Och kan de börja lite på varandra?

Näst sista boken

Min fjärde hyllvärmare denna omgång är Hundpojken av Eva Hornung. Den handlar om fyraårige Romotjka, vars mamma en dag försvinner. Kort därefter försvinner även farbror. När Romotjka efter några kalla och hungriga dagar vågar bryta mot förbuden och gå ut ur lägenheten upptäcker han att hela huset är folktomt. Ute på gatan finns folk han känner igen, men ingen han vågar prata med. Och ingen vill prata med honom, utan bara ser förbi honom.

Romotjka börjar följa efter en hund, en hund som visar sig vara van vid människor även om hon lever vilt i stadens utkanter. Hunden adopterar pojken, som får bli en valp i flocken. En ganska dålig valp som knappt kan se eller luktaoch fryser hela tiden. Men efter hand som han blir äldrevisar han sig ha andra nyttiga egenskaper som väger upp för hans dåliga jaktresultat, och Romotjka blir ett med flocken.
Boken utspelar sig i samtida Moskva, och även om det känns osannolikt att en 4-årig pojke kan bli upptagen i en vildhundsflock och överleva med dem är det många andra aspekter som känns förfärligt verklighetsnära. Samhällets utslagna, gatubarn och vuxna, som lyckas klamra sig fast vid livet trots erbarmliga förutsättningar. Den utsatthet de lever i, samtidigt som den "normala" världen vägrar att se dem.

Har redan börjat på min sista hyllvärmare, den är så här långt riktigt bra!

Sista hyllvärmaren ut (för Cecilia)

I begynnelsen (dvs i juli) valde jag ut fem böcker som skulle få bli min hyllvärmarutmaning för hösten -12. Det var bara det att jag visst läst en av dem redan. Bollywood Confidential var tydligen inte så minnesvärd att jag kom ihåg att jag läst den, men tillräckligt så för att jag skulle känna igen storyn när jag läste (om). Jag bytte därför ut den och läste istället den bok i min ägo som då stått absolut längst på min olästhylla: Kate Kerrigans Recipes for a Perfect Marriage som inhandlades i en välgörenhetsbutik i Oxford när vi var där för snart 1 1/2 år sedan.

Jag gillar att läsa skönlitteratur som på olika sätt handlar om mat. Recipes for a Perfect Marriage är en sådan och den handlar/utspelar sig delvis på Irland, vilket också alltid är en bonus. Ändå var det här ingen fullpoängare, men för all del inget jag ångrar att jag läste. En småtrevlig läsupplevelse.

Historien utspelar sig på två plan parallellt: på 1930-talets Irland, där Bernadine är nybliven hustru men vansinnigt olycklig. Mot sin vilja och för sina synder har hon blivit bortgift med en man som är allt annat än den kärlek hon just tvingats ge upp eftersom hennes familj inte hade pengar till hemgiften. Det är en otroligt bitter kvinna som bestämmer sig för att aldrig någonsin släppa sin man James inpå livet.

Vartannat kapitel utspelar sig i nutid i New York, där händelserna kretsar kring matskribenten Tressa som också just gift sig, bara för att direkt inse att hon gjort världens största misstag. Hon trodde att hon älskade Dan, men står nu inte ut med honom. Förtvivlat inser hon att de aldrig kommer att kunna få vad hon alltid drömt om, ett perfekt äktenskap, ett sådant som hennes mormor Bernadine och morfar James hade.

Det finns en hel del mat i historien också, och här och var är recept på sådant som förekommer i berättelsen instuckna mellan kapitlen. Kärlekstrådarna är dock de mer framträdande, i synnerhet i Bernadines historia, fastän det är hennes liv som inspirerat matglädjen i dotterdotterns liv.

Bok nr 3: Smultronbett

Smultronbett av Barbara Voors handlar om Molly Swartling: cellist, gift med en känd dirigent, två barn och villa i rätt område. En dag får hon en anonym lapp i brevlådan, där det står Medelålderskrisen. Molly tappar fotfästet allt mer, och anonyma budskap dyker upp även som annonser på stan. Någon, beställaren, verkar vilja få Mollys liv att efterlikna Mozarts när han på slutet av sitt liv skrev Requiem - på uppdrag av en beställare. Det är till och med så att lapparna börjar tala om Mollys requiem. Vem är beställaren i Mollys liv? Vad vill denne? Är det till och med Molly själv? Eller någon av alla de hon sårat och som nu vill hämnas?

Det här var nog inte riktigt en bok för mig, inte så att den var dålig eller ointressant. Men den fångade mig inte, och redan nu, ett par dagar efter jag läst ut den har jag svårt att minnas den. Får se om jag kan hitta en bättre läsare till den!

Änglarnas syster

Andra hyllvärmaren i denna omgång för min del är Änglarnas syster av Anna Jörgensdotter. Det är en vacker men sorgsen berättelse om 16-åriga Sonja som känner att hon inte passar in utan är förtvivlat ensam. En våning upp bor Katarina, en 44-årig flykting från Albaninen som bara vill ut i livet men inte kan utan att irritera sin man - som var den som räddade henne då hon flytt. Katarina är förtvivlat ensam.
Redan innan Katarina och hennes man flyttade in i den nuvarande lägenheten har hon sett en tjej med lila glittrig hatt som ser ut att bära världens bekymmer på sina axlar. När Katarina inser att Sonja, tjejen med hatten, bor i samma trappa känns det som ett tecken. Men kan man ta kontakt med en främling utan att vara påträngande. Katarina försöker hälsa så hjärtligt som möjligt på Sonja.
Sonja kämpar med skolan och med sig själv - och med att acceptera sin äldre brors död, som inträffade för flera år sedan. Det splittrade familjen, och mamman har förskansat sig i gråhet och overksamhet. Sonja hittade en lila glittrig hatt i sin brors rum som hon sedan dess vägrar att släppa ifrån sig. Hon har sett Katarinas balkong, som är proppfull med blommor och växter. Katarina är ingen grå svensson, utan känns som någon som Sonja kunde knyta an till. Men hur blir man vän med en främmande vuxen? Sonja tajmar slängandet av sopor till exakt när Katarina kommer in i porten och kämpar med att förlänga hälsningarna.
Väldigt bra skriven, och dessutom med soundtrack på medföljande CD-skiva - en del av låtarna är specialskrivna för boken.

Hyllvärmare 5 - Selambs

Nu har jag läst min femte hyllvärmare och det var en ...problematisk upplevelse. Jag valde Selambs av Sigfrid Siwertz, av någon dunkel anledning har jag två stycken stående i bokhyllan. Siwertz (1882-1970) har en imponerande bibliografi men är kanske mest känd för Märarpirater. Han var ledamot i Svenska Akademien 1932-1970, på stol 4. 1920 utkom romanen Selambs som handlar om fem egoistiska syskon: Peter, Laura, Stellan, Hedvig och Tord som växer upp på familjens slott Selambshof vid förra sekelskiftet. Det är verkligen ingen vacker saga han målar upp, Siwertz. Det är äktenskap som ingås och sedan kraschar på grund av girighet, talanger som aldrig tas i bruk, kärlek som aldrig tillåts blomma. Boken lär visst ha baserats på delvis sanna grunder, Siwertz skrev den för att hämnas på en vän han blivit ovän med och det känns. Det är en bitter och ensidig bok, inte en enda av karaktärerna har några trevliga drag och boken lider också av sin allvetande berättare, dvs en klåfingrig författare som inte räds att värdera och kommentera. Som mycket annan äldre litteratur lider den också av dåtidens fördomar, här återfinns t ex ett riktigt nidporträtt av den judiske häradshövdingen Levy samt annan generell anti-semitism:

Tidens tveksamma kvinnosyn kikar också fram här och var:

På det stora hela kan man säga att boken är välskriven men att den helt enkelt inte tål tidens tand.